Och ändå finns det så jävla mycket frågor

En natt i Stockholm för över ett halv år sedan slutar jag snusa och jag kommer antagligen aldrig behöva göra det igen det men nu sitter jag där på balkongen med en cocktail av föräldralösa känslor i bröstet och röker en cigarett.

blåser rök på orion och tänker att det är inte så dumt för någon som för två år sedan inte såg ut att överleva decenniet.

men vad folk än säger om ensamhet så är den ensam. och det finns säkert både metoder och taktiker för sånt där men hur återhämtar man sig från en dödsstöt?

jag börjar misstänka att jag aldrig kommer att lista ut det.

och nikotinet och universum blåser liv i en känsla som virvlat in i min puls med hösten, som löven i vinden på trottoaren i morse när jag satt på en trappa och väntade på en anledning att gå därifrån, och jag längtar baklänges in i ett hjärta jag aldrig förtjänade igen.

och om du inte var där skulle du få se en kreativ dåre som brann som en fackla i nyårsnatten av efterklokhet på sin balkong och alla Öresundståg på väg hit eller dit, om inte bara jag var här om inte du var där…

panoramavyer i min navel, grön starr i mina ögon.

och störst av allt är kärleken, säger jag till mig själv och låter precis som man ska låta när man tror att man lärt sig av sina misstag och jag kan inte hjälpa att det har sagts förut för det är precis så jag känner.

Jag önskar att inte allt bara vore en oändlig slump.

det kanske kommer en förändring,

fastfruset i tiden för alltid.)

*****************************

Jag känner mig som en bortskämd bergsguide i Burkina Faso med en videokamera på ryggen, en systemkamera under armen och någonting annat som också hade löst en hel del av landets infrastrukturproblem i väskan på cykeln genom novemberuppgivenheten utan ett enda anteckningsblock fastfruset i tiden för alltid.

I måndagsdunklet vid expeditionen sitter mr Crayon och ser ut som en man som ser hela sin tillvaro som en personlig förolämpning och som inte ens nästan döljer det medan han ändå tittar ut för den symboliska snabbskålen med alla som förstår innan han påtalar för alla som inte ville höra:

ibland är det inte värt det.

Ger honom typ årets tal men glömmer att spela upp det och på cykeln några hungriga byar senare är jag på väg hem till ett försök att fotografera det med bokstäver istället, först bara en genväg till mr Collins,

lets get funky typ.

(På vägen någon annanstans hann någon komma hem och det enda som hade hänt var att någon tagit livet av sig fastfruset i tiden för alltid man kan aldrig ta tillbaka en smygstart

Mannen med pälsmössan i måndagsmöjligheternas land som en helgardering på stryktipset verkar han bara försöka bortse ifrån allt ovanstående. Bered den väg för herren, även om han i någon macrosnutt av en sekund ser ut som någon som precis vunnit ett tröstpris när han får ett rum och kök och halva Burkina Faso i sin hand, för jag tror att han lyckas nästan hela tiden

fastfruset i tiden för alltid.

Där sitter vi snart i novembermörkret och värmer oss kring den knastrande möjligheten att gå till världshistorien på väg att gnida oss mot livets premisser tills våra hjärtan säger upp och brinn och ge fingret åt att allt egentligen bara är en briljant lösning i hälen på ett mycket världsligt problem fastfrusen i tiden för alltid vem bryr sig?

men,

och det här är bland annat till er mina medbrottslingar,

vem vet,

vad skulle stjärnorna vara utan himlen som coca cola utan kolsyra?

ur ett fönster strömmade det guldsånger och det var så vackert att jag inte kunde låta bli att stanna och försöka glömma bort att det inte finns en gul liten fläck i mitt hjärta en stund och livet var verkligen lidande under ett fönster en stund och sen gick jag därifrån.

graviterade omkring som en liten rymdapa och kände mig ensam i tokyo en stund och tänkte på farfar i göteborg som gick omkring i sin lägenhet och väntade på döden och på att jag nästan skiter i fotboll numera.

bakgatorna i den här stan är mörkare än man kan tro.

en stund senare tillbaka i arkadia med nina simone och kalla fötter.

någon säger att jag håller på att bli galen och att inte ens sveriges minst energikrävande elavtal kan rädda mig från mig själv och någon får höra att även om vi snurrar runt solen tillsammans allihopa och även om jag aldrig typ skulle råda någon att äta två månader gammal vispgrädde så kunde någon hoppa upp i en tillräckligt skön soffa och svalka sig i någon annans skugga en stund för det är som det är med allt tills det är något annat.

drack mitt vita te och väntade på adventsljusstakarna.

satte spisen på hundra grader och la mig under den öppna luckan och funderade på hur många kilometer musik jag hade lyssnat på sen jag krashade i sarajevo. ovanför balkongen brann ljus från stjärnor som kanske varit döda i hundra år och varje ögonblick här och nu kunde allt förändras men jag kände nog ändå likadant.

Pepparkakspremiären bara någon vecka bort och jag saknade Axel.

Angående i princip allt

plötsligt, precis som i trissreklamen, hände det bara. mitt i en sönderklottrad almanacka öppnade möjligheten upp sig som ett norrsken över mojaveöknen och jag åkte därifrån.

snart rullade jag min favoritkulspetspenna genom fingrarna på en hand som satt fast i en arm på en man som gick omkring på järntorget i Göteborg och sparkade löv och bara satt fast i sig själv och ett baklåst hjärta.

missar min sjunde buss på två dagar och ställer mig och sparkar på en vägskylt på olivedalsgatan och det är så skönt och jag gör det igen och igen och igen och då rullar min gamla tysklärare från högstadiet förbi och tänker säkert ungefär

han var en vandal då och han är en vandal nu,

det har jag nog alltid vetat.

stövlar omkring på Linnégatan och är en ensam liten vandal och åker spårvagnar och hoppas att någon ska få syn på mig eftersom jag är trött på att lyssna på min egen ensamhet.

inbillar mig att vi är nära att trilla i varandras blickar igen när som helst nu eftersom jag inte kan inbilla mig någonting annat och eftersom det nästan alltid är lättare att trycka på paus och gå och sätta sig och runka till sin gamla favoritporr en stund.

sitter på min resväska vid Kompassen och skriver det här och Göteborg känns som New York eller i alla fall London eller Köpenhamn och jag har nog aldrig älskat min gamla hemstad mer än jag gör nu när jag insett att den inte längre är min

men det fanns ingenting mer att göra.

jag kunde lika gärna ta mig själv och alla utomjordiska fornlämningar i mitt hjärta och den där pulsen som bara längtade tillbaka ut i universum igen och gå på det där tåget och fortsätta läsa i mitt videoredigerings häfte. ingenting annat skulle ju antagligen någonsin hända.

Jag föddes för 27 år sen men nu har jag varit där.

”I’m a poor lonesome cowboy and a long way from home…”

jag vaknar och får nästan hindra mig själv med våld från att sätta mig på ett tåg till Göteborg. jag är inte säker på att jag vet varför men mitt hjärta ville dit och slå och mina lungor ville dit och andas och aldrig mer ville jag vakna upp i den där jävla sängen utan att ha varit där först och gjort någonting åt den där känslan.

jag drömde att du hade flyttat in med din mamma i huset bredvid huset där jag växte upp. vi flyttade därifrån 1993 och vad jag än hade gjort de 16 senaste åren så var det dags att flytta tillbaka nu. våra blickar möttes mitt i en konversation med någon i trädgården som ganska geschwint blev en statist i trädgården och det var lite som en scen ur en film jag aldrig skulle skriva och jag hakade mig först men klarade mig sen genom genvägen till slutet med bravur så som det en huvudroll av såna där filmers kaliber hör till.

du är hon och hon och jag är vi.

vi brukade vara ensamma i universum tillsammans i verkligheten för hundra år sedan och mycket har bara varit kuriosa och trivialiteter, kulisser och statister sen hon tog sina legendariska öron och försvann som Lucky Luke i solnedgången. 

plötsligt ville jag bara ringa henne där jag låg i min säng med datorn i knät på väg att beställa tågbiljett. inte berätta om alla meningslösa saker jag gjort sen hon försvann. bara att jag är en ny människa som blivit fullständigt galen och aldrig har älskat henne mer än nu och se hur långt det skulle bära.

As time goes by

Jag sitter och letar efter en skruvmejsel till ett vrå i mitt huvud där utsikten är så fantastisk att jag tänkte bygga upp hela den här monteringen kring den, spetsa den på en utsiktskrok liksom.

2009.

Aldrig förr har så mycket varit möjligt,

ändå hittar jag den inte.

I en rättssal någon halvmeter norr om mitt hjärta har jag ändå luften i lungorna som kommer flyga ut med orden:

ingen tänker klart på en flygplats,

yårhonor.

Lite synapsgymnastik senare domarens luft i sina egna högtidliga lungor innan departure time:

Ge den här mannen en flaska tequila och en a-kassaansökan. Ja, skicka hem honom i en limousin, säger jag,

(vid det här läget riktar domaren också ena ögonbrynet lite bistert i riktning mot statens representant för de jättestatliga häktena i lilleputtlandet IKEA)

han har ju varit på en FLYGPLATS, avslutar han sen skakat

och avlöser på samma gång statens representants sorti och farväl och jag tänker att jag inte vill vara i  närheten när förundersökningsledaren frågas ut angående sin träffsäkerhet i att kunna utskilja flygplansvingar i klar sikt även när solen gått ner,

som en luftballong istället försvinner jag och mitt liv iväg från incesthyddan där frågor om vem du är för länge sen bytt plats med vad du gör,

iväg i oktobermörkret bara.

3 minuter tidigare hade jag vägt kvällens planer mot varandra och valt att åka hem och äta
cornflakes,

så vem är jag

golddiggers

?

sug min sinnesro,

det vet jag inte.

Men jag vet vad jag har gjort. jag har suttit här i snart tre veckor och letat efter en osynlig skruvmejsel.

jag satt och räknade ut det här på post-it lappar

sist jag masturberade på bloggen levde både patrick swayze och ulf larson. själv är jag närmare döden än någonsin och ändå har jag inte studsat tillbaka förrän nu

(någon gång skulle jag vilja vara en gummiboll i handen på en fyraåring)

men när jag bloggade sist hade jag aldrig varit nyhetschef och startat dagen med att dricka listerine och aldrig sagt det här förut:

sällan är det lika lätt att se vårt släktskap med aporna som när man tittar på en förvuxen tolvåring som plinkar sig igenom butiken på allt som går att plinka på och det är söndagsförmiddag och man står där bakom en elektrisk tandborste och önskar att någon realistisk morbror eller farbror skulle göra det som inga föräldrar gör eftersom de nästan bara går runt någon annanstans och ackompanjerar plinket med sin kyliga frånvaro,

ruska tag i den lille mannen så att han tappar sitt moderkort och säga typ:

Vill du tillbringa resten av ditt jävla liv med att sälja tubsockor från bakluckan på din bil eller?

Men det är bara på tv dem gör sånt och plötsligt känner man,

konst?

för vem?

Herregud, jag kan lika gärna bli världsmästare på Guitar hero och flytta till japan.

Arkadia har fötts

(jag en gummiboll med snöret runt ditt lillfinger)

.

ring mig innan du dör så gör vi upp några planer istället

det kommer komma dagar som den här när du bara sitter på din balkong och alla andra är borta.

kanske kommer du snart att resa dig och snart igen stå där och hänga över räcket och kasta blickar ner på gatan eftersom du alltid hoppas att någon ska fånga den,

blicken,

någon,

eller,

fånga och fånga,

fastna i den som en fluga i spindelnätet du precis gjorde sönder med din nyskrubbade handflata om du inte precis hade gjort sönder det.

(man lindar in små föräldralösa barn [i sjalar och lämnar dem på trapporna till någon snäll och kristen familj]

och en jävla massa andra saker i livet men aldrig någonting på den här bloggen,

ok?)

kom hit bara vem du än är så gör vi dig och mig till oss på golvet i mitt nyrenoverade badrum hela natten och jag kommer älska dig hela natten men sen ses vi ses aldrig mer igen eftersom det aldrig varit meningen och de flesta människor är ändå bara slöseri med tid och…

där på din balkong utan din telefon

plötsligt önskar du istället att du kunde ringa upp någon och säga:

hej.

mitt liv var ganska meningslöst.

sen ringde jag dig.

kanske reser du dig sen och går in i värmen istället eftersom det är september och du har bestämt dig för att försöka dela vårdnaden om din fantasi med hösten i år.

sen brygger du te så att Alfred Hitchcock sjunger i sin himmel och snart på en av två post-it-lappar som trillat ner på golvet i ditt nyrenoverade kök, i din nyskrubbade hand:

De flesta människor är bara slöseri med tid.

på den andra:

köp bättre post-it-lappar.

konturer (grattis på födelsedagen Mamma)

Jag glider omkring i skolan med diffusa problem. Sitter i caféet och hittar inte känslan. Dricker trettiofem muggar kaffe och undrar om någon av dem kanske finns i ventilationstrumman,

känslorna,

lösningarna,

något.

Där har jag i alla fall inte letat än. Annars hittar jag typ ingenting någonstans och när du minst behöver det är botten på en kaffemugg bara botten på en kaffemugg.

Fan. Vad gör jag i den här lilla stan? Varför sitter jag här ensam och längtar efter…

läkerol,

ta dig själv och alla dina ägodelar och sätt er på ett tåg härifrån pronto, säger jag till mig själv,

bon voyage suckers,

jag kommer aldrig mer tillbaka,

kunde jag ha sagt,

men när du minst behöver det är botten på en kaffemugg bara botten på en kaffemugg och,

när konturerna av en kusin till känslan jag letar efter försvinner iväg på en cykel utanför fönstret önskar jag att jag kunde slita mig från kaffet och fantasin och springa efter den ut i regnet och ropa typ:

kom tillbaka,

cykla hem med mig istället.

Men ingenting gör jag.

Skaffar mer kaffe och väntar på att det ska sluta regna tills jag ger upp och beställer en taxi som kör hem mig för 97 spänn.

Fuckingjävlaingenting.

Bilder

jag borde ha åkt in till göteborg. vädret som hade dragit in över den jävla arkipelagen var lika trevligt som herpes. göteborg, göteborg. här eller där som det aldrig hade funnits några platser att flytta till som legat tillräckligt långt ifrån där man växte upp.

jag borde ha tagit mina nyfilade fötter och åkt dit.

till den gamla hårda arbetsstaden som blivit evenemangsstad, som nu mest brydde sig om att putsa sin egen spegelbild, goa, trevliga, gör härliga göteborg, för att vinna måste man våga förlora, så hej spårvagnar och folk som inte dött eller stuckit där ifrån än,

där var jag,

mitt i dunklet på andra långgatan insåg jag inte ett skit.

på en gata i min gamla hemstad som folk brukar gilla att kalla genuin längtade jag bara efter kaffet på seven eleven längre ner på gatan.

och ingenting spelade någon roll på hela dagen.

jag drack kaffe på seven eleven, seglade omkring i gamla minnen på spårvagnar och skrev ett vykort uppe vid vattentornet på guldheden och skickade hem det till mig själv.

Till Joaquim, bara Joaquim, som Carola. Adress och sånt:

Du

är

bättre

än

de

där

nikotintuggummina.

P.S Skaffa dig visitkort. D.S

sen nästan ingenting som gjorde ont tills idag när jag vaknar och mår som överblivna kroppsvätskor.

som hade jag gjort upp med livet och gud och allt hela natten och kommit fram till att ingenting var värt någonting och när jag kom ihåg vad jag kom fram till innan jag somnade längtade vi, jag och allt amorft i min mage, tillbaka DIT igen och till varenda dröm jag drömde alla dagar i hela mitt liv innan idag,

rama in mig i ett lexikon bredvid ordet dramatik om

du vill,

för nu aldrig mer igen någonting

och precis så där dåligt kan jag må i fem minuter, en kvart, en hel dag eller från och med nu för alltid,

ibland.

och snart på en lapp på kylskåpet bredvid vykortet från göteborg,

ju högre du flyger…

****************************

Man klättrar och klättrar och klättrar och sen står man där. Tillslut. Högst upp. Med handflatorna i glastaket och sin obotliga längtan i bröstet och längtar ut.